Alla mediciner tagna, tagit sista duschen och har operationskläder på mig. Jag blir nerrullad till op om fem-tio minuter. Det känns ganska lugnt.
Någon enstaka tår har ramlat ner, men bars när jag säger hejdå till folk. Det känns faktiskt inte så jobbigt med op. Det känns nödvändigt!

Nu är det dags

Den 17 maj var jag på inskrivningssamtal. Jag fick träffa en supertrevlig avdelningsläkare, inskrivninsansvarig ssk samt min narkosläkare. Jag fick information om varendaste liten minut som jag kommer att opereras. Jag fick ventilera den oro jag kände inför vissa saker så som att dela rum, få kateter, sköta magen i bäcken, få tillräcklig med smärtlindring osv.
När jag åkte hem kände jag mig väldigt lugn och redo för operationen.

Nu har det blivit dags för inläggning och idag 16:00 blev jag inlagd på ortopedavdelning 4. Först när jag kom hade de ingen säng till mig fast de visste att jag skulle komma och det kändes väl sådär. Men det ordnade sig. Jag fick dela rum, men kvinnan som jag delar med ska åka hem ikväll. Jag blev inte visad avdelningens olika rum, toaletter, dusch osv och de tyckte jag var dåligt. Men sist jag kollade så hade jag en mun så efter att jag frågat så visade sjuksköterskan runt mig på avdelningen. Jag har fått middag, de har tagit prov och jag har fått piller för att tömma magen inför operationen i morgon. Hade jag inte själv sagt till om att magen skulle tömmas så hade jag inte fått något. Jag är trött som bara den men vill såklart inte somna då det kommer innebära att jag istället ligger vaken inatt. Så jag har gjort upp en plan. Klockan 20 ska jag duscha kvällens descutandusch och sedan blir det sängen. Jag duschade i morse med, fy fan vad håret blir torrt av descutan schampot. Eftersom jag inte får smöra mig och så, så jag jag torr som fnöske hela jag. Det blir en sista descutandusch i morgon innan op med så jag hoppas att jag lyckas trassla ur mitt hår innan det är dags för op. ?

Jag är faktiskt inte alls nervös. Men det är klart att jag grät en skvätt när jag sa hejdå till Tobias i morse. Och mamma som körde mig in här började ju gråta när hon skulle åka och det smittade ju av sig.

Operationen i sig känns ju nödvändig och jag vet att det kommer vara ett helvete den första tiden. Men jag är ju redo för det. Får se hur lång tid det tar innan nervositeten tar över ?

Puss och kram så länge
Anna

Jag har fått ok till at bli opererad.

Efter en belstningsröntgen och att bentätheten blev testad blev det ett ok från min ortoped.

Han var tydlig med att jag inte kommer att bli bättre av mig själv och han tryckte också på att valet var i slutändan mitt om jag skulle opereras eller inte. Jag tackade ja och blev satt på en väntelista.

Jag hade mardrömmar innan om att jag skulle få vänta länge med att bli opererad så när läkaren sa att det tidigast skulle bli till höst med förmodligen till våren så blev jag totalt knäckt. Jag ville ju börja jobba iår!

Jag bröt ihop, men samlade mig.

Jag räknade ignorerade alla nackdelar med att behöva vänta länge på operation och började räkna upp alla fördelar.

jag fick en möjlighet att komma i form ordentligt för att kunna få bästa möjliga resultat av operationen. Delvis träna upp musklerna och delvis gå ned i vikt. Var kilo är så viktigt! SÅ jag började träffa en dietist för att ta tag i allt och tog upp kontakten med min sjukgymnast. Det gick först jättebra med att bli av med vikten men avtog sedan en del. Jag kom fram till att jag inte behövde stressa eftersom jag hade gott om tid på mig och det viktigaste var en hållbar viktnedgång. Jag gick med i en grupp som är ute och motionerar en gång i veckan, kände sakta med säkert hur jag blev starkare!
Jag blev bättre och bättre och vän med alla tankar.

Sedan fick jag ett samtal den 27 April. Oväntat ringde de från ryggkliniken i Malmö.

Jag blev erbjuden operation den 26 Maj... iår... kände inte att jag hade något val och tackade såklart ja.

Tårarna började rulla ned för kinden i slutet av samtalet och direkt när vi avslutade vårt samtal ringde jag mina nära och kära och grät mig helt förstörd. Mina planer gick i stöpet... igen... Så än en gång fick jag lägga upp en ny strategi.

Det är idag den 6 Maj. Det är 20 dagar kvar tills jag ska opereras och jag har börjat bli vän med tanken.

Jag är stressad, orolig och nervös. För att göra mitt liv bättre så har jag varit magsjuk med. Något som jag aldrig blir annars. Men man måste verkligen göra det bästa av var situation. Det finns ju faktiskt inga alternativ, eller hur?

Så nu har jag en lista på saker som jag måste hinna få gjort innan det är dags och jag gör mitt bästa för att beta mig igenom den.

Panikartat har jag återgått till min Modifastdiet och hoppas att jag kan lyckas gå ner 9kg innan det är dags för operationen. Men jag överlever ju såklart även om jag inte hinner gå ner något alls.

Alla dessa tankar som snurrar omkring...

kram

Åh, det har hänt så mycket...
Välden vänds upp och ner om och om igen.
Livet som skadad är verkligen hemskt ;(

Kram