Den dagen...

Jag hade nyss varit sjukskriven för första gången i mitt liv.

Jag hade lyckats få något elakt virus som däckade mig och kidnappade min röst i hela tre veckor.

Det gjorde mig galen att bara vara hemma och inte kunde jag prata med någon heller.

Men jag blev frisk till slut!

Jag älskar mitt jobb! Det är så att jag ibland kan undra om man verkligen får lov att tycka att det är roligt att åka och jobba. Jag arbetar på ett LSS gruppboende för Psykiskt funktionsnedsatta. Jag är handledare och älskar att arbeta med människor. Det är ett hus fyllt av kärlek och omtanke. Vi har en familjär atmosfär hos personal såväl som hos brukare.

Därför hade jag saknat inte bara mina kollegor utan även brukarna.

Jag arbetade måndagen den där veckan, allt gick bra och jag var lite trött då jag varit ifrån arbetet ett tag. Men gud så skönt det var att vara på plats! Planer gjordes för morgondagen då jag, tillsammans med en kollega, skulle åka med den brukare som vi är kontaktperson åt för att shoppa, något som skulle bli skoj och vi såg fram emot det.

Jag kan inte riktigt minnas hur morgonen startade men jag var på gott humör, det minns jag.

Vi packade ihop allt vi behövde med oss och gjorde oss redo för avfärd.

Jag hade helt och hållet koncentrerat mig på att göra mig redo och hålla tidsschemat. 

Klockan 11:00 skulle vi åka. Den där tisdagen den 16 September 2014. 

Men vi kom aldrig iväg...

När min kollega, jag och brukaren skulle gå ner och ut för att åka så halkade jag i trappan.

Jag hade mina nya fina knallrosa gympaskor på mig. De som jag köpt för att jag skulle börja springa. Jag hade 5km som mål och hade bara precis börjat försöka få något som kunde likna acceptabel kondition.

Den nymoppade våta stentrappan svek mig och mina nya fina skor fick inget fäste i trappan, jag halkade och snabbt gick det.

Jag vill minnas att jag inte sa ett ljud. Starkt medveten om att brukaren var närvarande och jag ville inte skrämma hen.

Det kom kollegor från flera håll och alla frågade samtidigt hur det gick.

Jag kunde inte prata, hade ingen luft i lungorna.

En skarp smärta mitt på ryggen skvallrade om att jag slagit i ryggen i ett trappsteg.

Ändan värkte då fallet var hårt. Jag försökte andas in med det gick inte.

Någon klok kollega talade lugnt till brukaren och fick hen att gå till sin lägenhet.

Då.. då började jag gråta. Jag som inte är den gråtande typen hade tårar som forsade ned för kinderna.

Någon ville att jag skulle resa mig. Men jag trodde inte att det skulle gå.

En plan gjordes upp om att jag skulle försöka ta mig ned för trappan då upp kändes alldeles för svårt.

Fyra eller fem av minaunderbara kollegor hjälpte mig. Jag vill minnas att jag skrek i smärta och tårarna rullade snabbare ned för mina kinder. Var rörelse jag tog var olidligt fylld med smärta. Det kändes som om jag hade en elefant på mina axlar och det tog väldigt lång tid att ta sig ner. Kollegorna höll i mig, ryggen böjd och benen böjda tog jag mig ner.

Efter många om och men så kom jag ned för trappan där någon vänlig själ satte en stol till mig.

Alla var oroliga och de passade upp mig bäst de kunde.

De försökte lugna mig, klappade mig på kinden, torkade mina tårar och var ett bra stöd för mig.

Ganska snabbt konstaterades det att jag behövde läkarvård och att ambulansen fick komma.

Någon ringde och även om jag hade kraftig smärta vill jag minnas att de snabbt var på plats.

En man och en kvinna. De frågade ut mig om allt möjligt. Kikade på min rygg och kunde konstatera svullnad över höger sida om ryggraden. Det var inte så mycket att be för. De tänkte ta mig till akuten.

Att resa sig från stolen till båren var en smärtfylld kamp.

Jag blev fixerad på plats vilket innebär att jag fick en krage om halsen, huvudet spändes fast likaså fick jag flera bälten över hela kroppen som gjorde att jag inte kunde röra på mig.

Jag ville inte åka själv. Och det behövde jag inte heller. Min kära kollega Frida anmälde sig frivilligt och fick hoppa in fram i bilen.

Och iväg åkte ambulansen.

Jag vet att jag tänkte att jag aldrig åkt ambulans förr, men fick rätta mig själv med ett "nu har jag".

Kram Anna