Igår fick pappa sin farsdag present.

Vi kollade på Anders Janssons föreställning "Kom in och stäng dörren".

Han var rolig, men smärtan jag känner tar inte en paus för att jag ska hitta på något trevligt.

Jag tog Oxycodone innan jag åkte hemifrån, men när jag satt där i stolen och hade ont fick jag ta en till.

Det resulterade såklart i att när vi satt och åt middag och allt lugnade ner sig så blev jag supervarm, satt och stirrade och ville mest bara hem.

Det är så tråkigt att inte få slippa smärtan, för en endaste dag.

Jag har även börjat tänka på att USA resan som jag tänkt göra nästa år eventuellt inte kommer att bli av.

Tänk om jag har för ont... tänk om jag är nyopererad.. tänk om jag ska opereras då...

ja... det finns många tänk om. Och jag försöker verkligen att inte tänka så, men ibland rymmer hjärnan ifrån en.

Idag har jag fått en del gjort. Jag har försökt ligga ett steg före smärtan och ta smärtstillande INNAN jag får ont.

Men smärtan kom ändå. Fast det gått över ett år vet jag fortfarande inte hur jag ska hantera smärtan.

kram

Anna

Idag har jag "unnat" mig tid tillsammans med min brorson.

Han är snart 1,5 och jag har varit skadad nästan hela hans liv.

Han vill att man busar med honom, jagar honom, ligger på golvet med honom med mera.

Jag gjorde det mesta av det. Och för det får jag lida nu.

Jag ligger i min säng och kan knappt röra mig för att det gör otroligt ont varenda gång kroppen rör sig minsta lilla.

Han är verkligen mitt hjärtas idol och jag vill kunna busa och finnas där för honoom precis som jag var för hans kusin.

Men min kropp är svagare än jag önskar och det gör mig ledsen.

Jag har ont hela tiden, är konstat trött och ligger alltid efter med en massa saker som jag borde ha gjort.

Folk i min närhet försöker förstå och försöker acceptera. Men det når inte riktigt ända fram.

Jag känner mig ändå jagad. För att jag inte hinner, för att jag inte kan finnas där med mera. 

Jag önskar att jag aldrig blivit skadad....

kram

Anna

Den dagen...

Jag hade nyss varit sjukskriven för första gången i mitt liv.

Jag hade lyckats få något elakt virus som däckade mig och kidnappade min röst i hela tre veckor.

Det gjorde mig galen att bara vara hemma och inte kunde jag prata med någon heller.

Men jag blev frisk till slut!

Jag älskar mitt jobb! Det är så att jag ibland kan undra om man verkligen får lov att tycka att det är roligt att åka och jobba. Jag arbetar på ett LSS gruppboende för Psykiskt funktionsnedsatta. Jag är handledare och älskar att arbeta med människor. Det är ett hus fyllt av kärlek och omtanke. Vi har en familjär atmosfär hos personal såväl som hos brukare.

Därför hade jag saknat inte bara mina kollegor utan även brukarna.

Jag arbetade måndagen den där veckan, allt gick bra och jag var lite trött då jag varit ifrån arbetet ett tag. Men gud så skönt det var att vara på plats! Planer gjordes för morgondagen då jag, tillsammans med en kollega, skulle åka med den brukare som vi är kontaktperson åt för att shoppa, något som skulle bli skoj och vi såg fram emot det.

Jag kan inte riktigt minnas hur morgonen startade men jag var på gott humör, det minns jag.

Vi packade ihop allt vi behövde med oss och gjorde oss redo för avfärd.

Jag hade helt och hållet koncentrerat mig på att göra mig redo och hålla tidsschemat. 

Klockan 11:00 skulle vi åka. Den där tisdagen den 16 September 2014. 

Men vi kom aldrig iväg...

När min kollega, jag och brukaren skulle gå ner och ut för att åka så halkade jag i trappan.

Jag hade mina nya fina knallrosa gympaskor på mig. De som jag köpt för att jag skulle börja springa. Jag hade 5km som mål och hade bara precis börjat försöka få något som kunde likna acceptabel kondition.

Den nymoppade våta stentrappan svek mig och mina nya fina skor fick inget fäste i trappan, jag halkade och snabbt gick det.

Jag vill minnas att jag inte sa ett ljud. Starkt medveten om att brukaren var närvarande och jag ville inte skrämma hen.

Det kom kollegor från flera håll och alla frågade samtidigt hur det gick.

Jag kunde inte prata, hade ingen luft i lungorna.

En skarp smärta mitt på ryggen skvallrade om att jag slagit i ryggen i ett trappsteg.

Ändan värkte då fallet var hårt. Jag försökte andas in med det gick inte.

Någon klok kollega talade lugnt till brukaren och fick hen att gå till sin lägenhet.

Då.. då började jag gråta. Jag som inte är den gråtande typen hade tårar som forsade ned för kinderna.

Någon ville att jag skulle resa mig. Men jag trodde inte att det skulle gå.

En plan gjordes upp om att jag skulle försöka ta mig ned för trappan då upp kändes alldeles för svårt.

Fyra eller fem av minaunderbara kollegor hjälpte mig. Jag vill minnas att jag skrek i smärta och tårarna rullade snabbare ned för mina kinder. Var rörelse jag tog var olidligt fylld med smärta. Det kändes som om jag hade en elefant på mina axlar och det tog väldigt lång tid att ta sig ner. Kollegorna höll i mig, ryggen böjd och benen böjda tog jag mig ner.

Efter många om och men så kom jag ned för trappan där någon vänlig själ satte en stol till mig.

Alla var oroliga och de passade upp mig bäst de kunde.

De försökte lugna mig, klappade mig på kinden, torkade mina tårar och var ett bra stöd för mig.

Ganska snabbt konstaterades det att jag behövde läkarvård och att ambulansen fick komma.

Någon ringde och även om jag hade kraftig smärta vill jag minnas att de snabbt var på plats.

En man och en kvinna. De frågade ut mig om allt möjligt. Kikade på min rygg och kunde konstatera svullnad över höger sida om ryggraden. Det var inte så mycket att be för. De tänkte ta mig till akuten.

Att resa sig från stolen till båren var en smärtfylld kamp.

Jag blev fixerad på plats vilket innebär att jag fick en krage om halsen, huvudet spändes fast likaså fick jag flera bälten över hela kroppen som gjorde att jag inte kunde röra på mig.

Jag ville inte åka själv. Och det behövde jag inte heller. Min kära kollega Frida anmälde sig frivilligt och fick hoppa in fram i bilen.

Och iväg åkte ambulansen.

Jag vet att jag tänkte att jag aldrig åkt ambulans förr, men fick rätta mig själv med ett "nu har jag".

Kram Anna

"Långvarig smärta kan påverka hur man mår

Om man har ont under en längre tid kan smärtan påverka den fysiska och psykiska prestationsförmågan, sömnen och sexlivet. Det kan i sin tur påverka hur man mår rent allmänt och väcka känslor av nedstämdhet och hopplöshet. Relationen till anhöriga och arbetskamrater kan påverkas, inte bara av den försämrade förmågan att klara av sysslor hemma och på jobbet, utan också av att man mår psykiskt sämre av värken i sig. Smärtan kan även skapa oro för att det är något allvarligt fel.

Nedstämdhet, oro och stress kan göra att smärtan blir svårare att hantera

Hur man mår spelar också roll för hur man reagerar på smärta. Om man är nedstämd, orolig, upplever mycket stress eller har problem hemma eller på jobbet kan smärtan bli "droppen som får bägaren att rinna över". Smärta är svårare att hantera om man inte är i psykisk balans och det kan i sin tur bidra till att smärtan håller i sig och blir långvarig. Man hamnar i en ond cirkel."

Text hämtad från 1177 och jag tycker att den är så otroligt korrekt.

Just nu är jag väldigt låg och kan därför inte hantera min smärta.

Fick bli sjukskriven på heltid igen för att kunna orka existera.

Det känns jobbigt då det är ett steg bakåt. Men jag måste ta hand om mig själv!

Så nu har jag gett mig själv order om att hitta på saker som jag själv tycker är roligt för att gå energi.

Det är inte lätt alltid.

Kram

Anna

Det händer att jag sitter och undrar över vem Anna egentligen är och undrar över var hon finns.

Jag får leta djupt inom mig och om jag letar tillräckligt länge så kan det finnas några spår av henne.

Saknaden efter henne är stor och det känns som om att jag förlorat mig själv helt.

För det är jag som är Anna. I alla fall brukade jag vara Anna.

Nu är jag en individ som hålls fången av smärta.

Inte för en dag kan jag vara normal, inte ens för en timme eller halvtimme.

Smärtan håller sitt hårda grepp om mig och låter mig aldrig få glömma.

Jag är trött på att belasta människor i min närhet med mitt gnäll.

Ingen klagar och ingen skulle få för sig att göra det heller.

Men så fort jag öppnar min mun för att prata om mig själv och hur jag mår så vill jag bara be mig själv att vara tyst.

Allt kretsar kring min smärta och jag vill kunna plocka fram Anna samtidigt som jag behöver lätta på trycket om smärtan.

Därför skapade jag denna blogg. Min möjlighet att få gnälla fritt utan dåligt samvete.

Så välkommen till min gnällhörna!

Kram

Anna