Idag har jag "unnat" mig tid tillsammans med min brorson.

Han är snart 1,5 och jag har varit skadad nästan hela hans liv.

Han vill att man busar med honom, jagar honom, ligger på golvet med honom med mera.

Jag gjorde det mesta av det. Och för det får jag lida nu.

Jag ligger i min säng och kan knappt röra mig för att det gör otroligt ont varenda gång kroppen rör sig minsta lilla.

Han är verkligen mitt hjärtas idol och jag vill kunna busa och finnas där för honoom precis som jag var för hans kusin.

Men min kropp är svagare än jag önskar och det gör mig ledsen.

Jag har ont hela tiden, är konstat trött och ligger alltid efter med en massa saker som jag borde ha gjort.

Folk i min närhet försöker förstå och försöker acceptera. Men det når inte riktigt ända fram.

Jag känner mig ändå jagad. För att jag inte hinner, för att jag inte kan finnas där med mera. 

Jag önskar att jag aldrig blivit skadad....

kram

Anna