Idag har jag "unnat" mig tid tillsammans med min brorson.

Han är snart 1,5 och jag har varit skadad nästan hela hans liv.

Han vill att man busar med honom, jagar honom, ligger på golvet med honom med mera.

Jag gjorde det mesta av det. Och för det får jag lida nu.

Jag ligger i min säng och kan knappt röra mig för att det gör otroligt ont varenda gång kroppen rör sig minsta lilla.

Han är verkligen mitt hjärtas idol och jag vill kunna busa och finnas där för honoom precis som jag var för hans kusin.

Men min kropp är svagare än jag önskar och det gör mig ledsen.

Jag har ont hela tiden, är konstat trött och ligger alltid efter med en massa saker som jag borde ha gjort.

Folk i min närhet försöker förstå och försöker acceptera. Men det når inte riktigt ända fram.

Jag känner mig ändå jagad. För att jag inte hinner, för att jag inte kan finnas där med mera. 

Jag önskar att jag aldrig blivit skadad....

kram

Anna

"Långvarig smärta kan påverka hur man mår

Om man har ont under en längre tid kan smärtan påverka den fysiska och psykiska prestationsförmågan, sömnen och sexlivet. Det kan i sin tur påverka hur man mår rent allmänt och väcka känslor av nedstämdhet och hopplöshet. Relationen till anhöriga och arbetskamrater kan påverkas, inte bara av den försämrade förmågan att klara av sysslor hemma och på jobbet, utan också av att man mår psykiskt sämre av värken i sig. Smärtan kan även skapa oro för att det är något allvarligt fel.

Nedstämdhet, oro och stress kan göra att smärtan blir svårare att hantera

Hur man mår spelar också roll för hur man reagerar på smärta. Om man är nedstämd, orolig, upplever mycket stress eller har problem hemma eller på jobbet kan smärtan bli "droppen som får bägaren att rinna över". Smärta är svårare att hantera om man inte är i psykisk balans och det kan i sin tur bidra till att smärtan håller i sig och blir långvarig. Man hamnar i en ond cirkel."

Text hämtad från 1177 och jag tycker att den är så otroligt korrekt.

Just nu är jag väldigt låg och kan därför inte hantera min smärta.

Fick bli sjukskriven på heltid igen för att kunna orka existera.

Det känns jobbigt då det är ett steg bakåt. Men jag måste ta hand om mig själv!

Så nu har jag gett mig själv order om att hitta på saker som jag själv tycker är roligt för att gå energi.

Det är inte lätt alltid.

Kram

Anna

Det händer att jag sitter och undrar över vem Anna egentligen är och undrar över var hon finns.

Jag får leta djupt inom mig och om jag letar tillräckligt länge så kan det finnas några spår av henne.

Saknaden efter henne är stor och det känns som om att jag förlorat mig själv helt.

För det är jag som är Anna. I alla fall brukade jag vara Anna.

Nu är jag en individ som hålls fången av smärta.

Inte för en dag kan jag vara normal, inte ens för en timme eller halvtimme.

Smärtan håller sitt hårda grepp om mig och låter mig aldrig få glömma.

Jag är trött på att belasta människor i min närhet med mitt gnäll.

Ingen klagar och ingen skulle få för sig att göra det heller.

Men så fort jag öppnar min mun för att prata om mig själv och hur jag mår så vill jag bara be mig själv att vara tyst.

Allt kretsar kring min smärta och jag vill kunna plocka fram Anna samtidigt som jag behöver lätta på trycket om smärtan.

Därför skapade jag denna blogg. Min möjlighet att få gnälla fritt utan dåligt samvete.

Så välkommen till min gnällhörna!

Kram

Anna